experitur

om vardagsäventyr och andra upplevelser

Archive for the month “november, 2012”

Klättra på väggarna

I onsdags hade vi ännu en gång samlat ihop vuxenscouterna för en träff och den här gången hade vi bokat klätterväggen i Sportis, Bennäs. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag klättrade senast, men det börjar nog närma sig nästan 10 år, så det var ju med en viss spänning som man tog på sig klätterselen och gick igenom säkerheten. Jag kunde konstatera att man glömmer snabbt, men har man en gång lärt sig så kommer det också snabbt tillbaka. När vi hade fått på oss selarna och vi skulle sätta igång var det ingen som ville vara först, så det jag offrade mig och började klättra. Och jag hade inte ens kommit 1 meter innan jag tappade fotfästet, men då var det gjort och sen var det bara att fortsätta klättra. Vi klättrade på i drygt 1 timme och alla lyckades hålla sig på väggen utan några större incidenter.

Jag kan som sagt konstatera att man lätt glömmer bort det där med teknik om man inte har rört vid en klättervägg på många år, det märktes om inte annat dagarna efter när man kände i armarna att man hade gjort något utöver det vanliga. Men roligt hade vi och jag hoppas verkligen att det inte ska gå 10 år tills jag klättrar nästa gång.

Under den här årstiden skulle det ju vara perfekt att klättra, för nu känns det som man ändå bara går och väntar på att snön ska komma så man kan ge sig ut på tur med skidor eller snöskor. Och det skulle ju dessutom vara bättre att åka och klättra på en ordentlig vägg istället för att klättra på väggarna här hemma…

Annonser

Med gud i fjällen

Det här inlägget är egentligen inget nytt, för jag har ju redan i ett tidigare inlägg skrivit om vår ruskaresa, men nu kommer den text som jag hade med i tidningen MST i oktober. Dock utan alla bilder, de kan ni se på om ni tittar på det tidigare inlägget om ruskaresan.

Stendalen

I mitten av september åkte jag på en ruskaresa till fjällen kring Abisko nationalpark i norra Sverige. Ruska och ruskaresa är förövrigt ord som jag aldrig hade hört talas om innan jag för drygt 5 år sedan flyttade till Finland. Men jag har konstaterat att det är väldigt bra ord, för det känns som om ordet ruska säger mer än den svenska översättningen som betyder höstfärger. Upplevelsen av ruskan blir något alldeles extra när man i fjällvärlden blickar ut över dalgångar som av höstfärgerna nästan ser ut att stå i lågor. Att vandra i fjällen är oavsett årstid en fantastisk upplevelse och det gör att man lever i nuet på ett helt annat sätt än där hemma. Efter en stunds vandrande blir kängornas knarrande nästan andaktsfullt och man går på något sätt in i en omedveten meditationsvandring.

Just den här dagen var vi på väg längs Kärkevagge (Stendalen) upp till Trollsjön när det plötsligt dyker upp ett bibelord i huvudet. Bibelordet som jag började meditera över var Psaltaren 23, och egentligen var det bara några verser som gick runt i huvudet. ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar… ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg”.

Den stav som jag använde under vandringen var från början en gammal skidstav som jag hittade i början av stigen. De senaste åren har jag kommit underfund med att gångstavar är riktigt bra att ha när man vandrar i fjällen, dessvärre glömdes stavarna hemma den här gången. Därför fick det bli vad jag hittade. Kanske var det Gud som ville ge mig den här staven, som ett sätt att påminna mig om att ”din stav gör mig trygg”. Särskilt när det går brant uppför eller nerför kan man känna tryggheten i staven, uppför kan man få extra kraft för att ta sig upp och nerför kan man sätta staven som ett stöd för att inte falla.

Senare under vandringen började jag även fundera på heliga Birgittas bön ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Vi hade ett faktiskt mål med vår vandring, och det var att få se Trollsjön, men likt en pilgrimsvandring påbörjades även en vandring på insidan när vi vandrade där längs stendalen. Vad vill Herren med mig och mitt liv egentligen? Tankarna gick fram och tillbaka tills de plötsligt avbröts av att någon sa något eller av att man kom över ett litet backkrön och blickade ut över landskapet. Vissa tankar kom man tillbaka till under vandringen, medan andra försvann lika snabbt som de kommit. Jag kanske inte fick några tydliga svar på mina tankar och frågor just där och då. Det viktiga var snarare att jag tillät mig själv att leva i nuet och att jag faktiskt lät tankarna komma och gå som de gjorde. Trots att jag gick där tillsammans med andra människor kändes det som om jag ibland var ensam med Gud på fjället.

När man är ute i naturen stannar man upp på ett mer naturligt sätt än om man går omkring i en stadsmiljö. Dels säger kroppen till att det behövs vila för att orka vidare och dels tror jag att Gud säger till oss att stanna upp och njuta av skapelsen emellanåt. Vi behöver förvisso inte åka ända till fjällen för att kunna njuta av skapelsen, självklart räcker det med att ta sig ut i naturen där man bor, men för mig har fjällvärlden fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Där kan jag verkligen släppa alla vardagsbekymmer och bara leva i nuet.

Post Navigation